Början i Sverige

Hur var klimatet för klassiska gitarrister när Per-Olof kom hem till Sverige?

Jag som sammanställer denna Hemsida kan ju berätta att jag 1950, 15 år gammal, gjorde ett besök på Malmö Musikkonservatorium. På den tiden låg det på Repslagaregatan 8. Jag ville lära mig att spela gitarr. Konservatoriet undervisade privatpersoner mot betalning på den tiden. Även på kvällarna. Jag, som de flesta andra då, kände inte gitarren som annat än ett kompinstrument. Jag tänkte mig att sjunga och spela. När jag hade knackat på dörren till expeditionen hördes en röst: "Kom in". Jag klev in och bugade mig och sade: "Jag skulle vilja lära mig att spela gitarr." "Ha, ha, ha" blev reaktionen. "Sån´t undervisar vi inte i här". Ändå hade ju Segovia hållit på rätt länge vid den tiden (även om jag själv inte hade hört talas om honom). Jag fick en sort hämnd när jag i mitten på 90-talet lyckades övertala Celia Linde att undervisa mig. Hon bodde nämligen på Repslagaregatan 8 (sic!).

Det var på hösten 1957 som Per-Olof kom hem och då försörjde han sig som frilansmusiker, mest genom skolkonserter och liknande vilket inte var särskilt välbetalt. Sin egentliga debutkonsert räknar han först i Malmö 1959. Han recenserades i Sydsvenska Dagbladet av Sten Broman som var en fruktad musikkritiker.

"Man kan utan överdrift hävda att Per-Olof Johnson som gitarrist står i särklass i Norden", skrev han i Sydsvenska dagbladet.

Vid debutkonserten i Oslo 1960 skrevs följande:

"Det er ikke så ofte man støter på en så sikker sans for kvalitet, og man fick stor respekt for den svenske gitarspiller." Erling Wester, Arbejderbladet, Oslo.

Repertoaren bestod mest av Bach, men också av klassiker som Sor och Giuliani. I Wien hade han börjat intressera sig för äldre epoker. Villa-Lobos verk var den tidens moderna musik. Han spelade också mycket spansk musik av t ex Torroba och Tárrega. Med åren har repertoaren skiftat och nu spelar han mer egna arrangemang av musik som inte är så vanlig, som t ex Mozart-styckena och Värmlandssviten.

Per-Olof gjorde många konserter på den tiden, något som han var ganska ensam om som gitarrist. Samtidigt var han mycket intresserad av pedagogik vilket fick till följd att den solistiska karriären kom i andra hand.

När Per-Olof hade kommit hem knöt man honom till sig vid Malmö Musikkonservatorium 1958 (man hade slutat att skratta) och då fanns där bara en enda elev. Efterhand blev det fler elever, men den huvudsakliga försörjningen fick han genom att undervisa i ABF och Kommunala musikskolan.

Per-Olof berättade för mig att han vid ett tillfälle på den tiden diskuterade sitt gage med en konsertarrangör. När han nämnde vad han ville ha betalt blev reaktionen: "Va! ska ni ha lika mycket som en violinist?"

Renässans- och barockmusik låg Per-Olof varmt om hjärtat. Ett stipendium från Kungafonden gjorde det möjligt för Per-Olof att vidareutveckla sitt intresse. 1960-61 reste han därför till Basel och Schola Cantorum Beseliensis för att göra djupdykningar i renässans- och barocklitteratur. Där fick han en mycket inspirerande lärare i holländskan Ina Lohr. Hon var musikteoretiker och mycket kunnig i kyrkotonalitet. Hon ledde uppföranden av Schötz och Schein och flera av de gamla 1600-talstonsättarna. Per- Olof satt ofta med i ensemblen och spelade luta. Han hade en renässansluta, en Jordan. Men snart kom han underfund med att han inte kunde kompromissa mellan dubbelsträngsanslag och enkelsträngsanslag.

Det var då idén kom att göra en gitarr med flera strängar och Per-Olof talade med Georg Bolin. Georg skakade på huvudet och var väldigt skeptisk. Men efter en tid kom han med den första altgitarren, fast den inte hette så då. Den hade nio strängar och var helt annorlunda. Mer om detta längre fram.

Nils L. Wallin var rektor vid Folkliga musikskolan i Ingesund. Wallin tillhörde den yngre generationen musikforskare. Han var mycket intresserad av alla instrument och utbildningsmöjligheter och insåg snart att det inte fanns någon egentlig utbildning på gitarr.

När han kom hem 1961 anställdes därför Per-Olof i Ingesund. Det tillsammans med konsertverksamhet gav en anständig försörjning.

Per-Olof trodde därmed att cirkeln var sluten och att han skulle stanna där för gott. Han hade ju en gång varit elev vid samma skola. Så blev dock inte fallet men i fem år var han i alla fall verksam i Ingesund. Under dessa år arbetade han fram en ‘Gitarrpedagogisk examen” som blev godkänd först 1966 av dåvarande Skolöverstyrelsen. Detta var en pionjärgärning och materialet har legat till grund för samtliga musikhögskolors gitarrutbildningar. Parallellt med undervisningen fortskred konserterandet,

1962 deltog Per-Olof i "Concours internationel de guitare" i Paris. Av 50 insända tonband från olika gitarrister som ville deltaga sållades 42 bort. Per-Olof hamnade i kvarts- och semifinal och tog sig vidare till final och kammade där hem silver. Det var en sensation att en svensk gitarrist kunde göra sig gällande internationellt sett. På detta genombrott följde givetvis många konserter både i Sverige och utomlands, Per-Olof besökte bland annat Norge, Danmark, England, USA och åtskilliga städer i Svea Rike.

Per-Olof konserterade mycket runt om i Sverige och fick alltid strålade recensioner. Det var en liten Segoviabragd i Sverigeformat. Recensenterna blev ofta slagna av ett sorts djup och sammanhang i hans spel. Vilket ju givetvis bidrog till gitarrens etablering.

Per-Olof ville hävda gitarren på ett konstnärligt plan, det fick inte vare ytlig virtuositet utan det skulle vare seriös interpretation. Per-Olof var i mångt och mycket den perfekta exponenten för detta. Han förföll aldrig själv till tomt spel.

1963, Konsert i Södertälje

"I Per-Olof Johnson har vi fått en musiker som genom sin tekniska och konstnärliga begåvning måste räknas till de stora tillgångarna i vårt musikliv. En gitarrist av det stora internationella formatet, mäktig att få sitt instrument att verka med hela denna fascinerande nyansrikedom och poesi som är dess egen". Lars Edlund, Södertälje tidning.

1965, konsert Stockholm

"...med utomordentlig teknisk skicklighet förenas hos honom ett fint konstnärligt temperament och sinne för klangligt och dynamiskt raffinemang". Åke Lellky, Dagens Nyheter. 1965.

 1965, Konsertturné i USA

"Delicacy, precision, passion - the Swedish guitarist Per- Olof Johnson sustained this mood throuhgout his consert ..." Jack Orwant. Worcester, U S A.

1966, Konsert i Köpenhamn

"Per-Olof Johnson er en konsertspiller i topklasse. Han mestrer en pletfri teknik og er tillige en sjælden fornem og følsom musiker med et rigt nuanseret foredrag og en meget fængslende klanglig fantasi". Sig. B. Information, København.

1968, Konsert i London, Wigmore Hall

"Guitarist of perfection. Technical problems are there for the solving, but only the greatest can overcome all of them. In his chosen field the swedish guitarist Per-Olof Johnson showed at Wigmore Hall on Saturday afternoon that he has attained perfection in every possible exploitation of his instrument". D.A. W.M. Daily Telegraph. London.

1971, Konsert i Malmö

"Och att Per-Olof Johnson är ett kapitel för sig i Nordiskt musikliv är vid det här laget allt för välbekant: Ingen kan nog på något instrument spela så innerligt, så otroligt mjukt och genommusikaliskt som Johnson gör på sin gitarr. Han är en av de mest intima artister vi äger, och han presenterar ett spel som i varje detalj äger en storhet, som inte många på denna jord förmår uppvisa maken till". Sixten Nordström, Arbetet.

1966 hade man på Det Kgl. Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn insett att man skulle behöva undervisa i klassisk gitarr. Man anställde Per-Olof som den första gitarrpedagogen. I Malmö ville man inte vara sämre och anställde också Per-Olof. Han undervisade 16 timmar i veckan i Köpenhamn och 10 timmar i Malmö. Tre timmars restid och dessutom konserter.

Under sexton års tid pendlade Per-Olof mellan hemmet i Bara och tjänsten som docent vid Det Kgl Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn. De första åren reste han varje dag. Det var en restid på tre timmar. Men så småningom hyrde han ett rum i Nyhavn och pendlade i stället veckovis. Då valde han också bort flygbåtarna och tog den betydligt lugnare större färjan. Där fick han tid att transkribera tabulaturer och förbereda lektioner.

Även om han under hela den här tiden konserterade en hel del, så kom undervisningen alltid i första hand.